Sofia Sandberg

Tjohej!

Idag tänkte jag skriva lite om hur det faktiskt är att ha blivit mamma! =O

Det är faktiskt fortfarande lite overkligt. Jag kan fortfarande kolla på Victor och tänka "Shit vad coolt, tänk att jag har en egen lite unge. Att Victor är min lilla pojke!". Så ah, det är svårt att fatta.

 

När man var gravid då gick man och längtade och längtade och såg fram emot att mysa med bebisen hela dagarna. Man tänkte på allt det gossiga och mysiga. Missförstå mig inte nu, för självklart är det en massa mysigt och gossigt och babyn är det absolut bästa i världen! Men man kan faktiskt bli lite less också. Det är en jäkligt stor omställning att bli föräldrar för första gången. Man är inte van att måsta anpassa sitt liv så mycket efter någon annan. Babyn är bossen. Man är på "stand-by" hela tiden. Då babyn ropar, då måste man gå. Jag säger inte att det är en "jobbig" eller "dålig" omställning på nått vis, men det är en omställning och det tar tid att anpassa sig och komma in i det nya livet.

 

I början innan vi hade kommit in i den här omställningen så tyckte nog både jag och David att det var lite jobbigt. Vi både kände nog att vi var tvugna att fixa allt. Det var svårt att få ihop allt och vem skulle göra vad? David kände nog att han jobbade och lagade mat medans jag var hemma hela dagarna och hade det bra och hann massor. David var tvungen att gå och sova tidigt för han skulle upp och jobba och Victor ville vara uppe sent på kvällarna/nätterna så jag var tvungen att vara upp med honom. Jag kände mig väl lite "fast" med Victor hela tiden. Victor ville amma mycket så då tyckte väl David att jag satt och hade det bra och såg på tv medans jag ammade, medans han hade jobbat och sen var tvungen att komma hem och fixa mat och en massa annat. Medans jag kanske var less efter att ha suttit och ammat "halva dan" och kanske hellre hade velat göra något annat. När man ammar så blir man väldigt fast, men självklart är det mysigt att amma också.

 

Nu tycker jag det funkar hur bra som helst. När man väl kom in i det. Det viktigaste tror jag är att man pratar massor med varandra om hur man känner och försöker förstå varandra och att man hjälps åt. Nu är vi ju båda hemma också så då är det ju hur lugnt som helst. Sen har vi en jäääääävligt snäll unge också. Victor har hela tiden var "jättesnäll", vi har haft turen att han sover väldigt bra på nätterna. Där i början vaknade han med kanske ca 3-4h mellanrum och ville ha mat och sen somnade han om igen. Nu sover han i princip hela nätterna. Han somnar sent, mellan 00-02 tiden nångång oftast och sover kanske till 08. Då vaknar han, byter blöja och äter lite och sen somnar vi om igen och brukar sova till 10-11 tiden. Så det är ju guld värt att få sova på nätterna. Och nu när man har ställt tillbaka klockan så kommer han ju börja somna "tidigare" så det blir perfekt! =D Mamma säger att mitt nästa barn kommer bli en mardröm eftersom Victor är så himla lugn och snäll. ^^,

 

Sen så blir man lite "sjukt" orolig över sitt barn också som förälder. Överbeskyddande deluxe. Man får för sig dumma ideér som att barnet inte andas. Flera gånger har man nästan i panik sprungit och måstat kolla till så Victor andas. Jag har kunnat vakna och få smått panik över vars bebisen är, då jag fått för mig att jag har somnat med honom i sängen och råkats kväva honom med täcket eller nått. Så jag har börjat leta efter honom i sängen tills jag kommer på att han ligger lugnt och sover i sin egen säng.

 

Annars är det väl det vanliga, hur underbart det är. Victor är det absolut viktigaste i världen. Han är den finaste, goaste, allt! Man är så jäkla stolt över sitt fina underverk. Det är så häftigt och coolt att se hur han utvecklas hela tiden. Det är massor med mysiga stunder man tillbringar med honom. Att goas, prata med honom, bära på honom, ammar honom, läsa sagor för honom. När man är borta från honom saknar man honom massor och blir jätteglad när man får komma hem och pussa och krama på honom.

Han är helt enkelt det underbaraste som finns! <3